Jag flyttade hemifrån och tog körkort. 

Har du några nyårslöften?
Nej jag är massa nöjd så sånt behövs inte! 
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Natalies syster elin och min kusin.

Vilka länder besökte du?
Spanien.
Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?

2/1 - flyttade hemifrån, 15/3 - tog körkort, 24/4 - min och A´s 1 årsdag, 17/5 - Åkte ner till mina hjärtan i benalmádena, 27/5 - officiellt förhållande (facebook alltså), 14/12 - fick vg i matte B!

Vad var din största framgång 2011?

Jag sa upp mig från jobbet och flyttade till Barcelona. Jag klarade både körkort och mattekurs. Jag lärde mig att leva själv i min vackra lägenhet på runkan. Och A! 
Största misstaget? 
Att jag tog ut pengar från mitt ikano konto(lån konto för min dator) för att betala av körlektioner så räntan gick upp och min dator kostar nu 20 000 istället för 13 000. FUCK IKANO!
Bästa köpet?
Iphone, Macbook och körkort! 
Vad spenderade du mest pengar på?
Datorn i längden men det gills nog inte då allt inte betalats in än. Så då blir det nog körkortet.. 
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Oj, massor! Spanien med tjejerna, sommarkvällar, F12 med katten, kollektivet hos blå, sommar dagar med ali, min A och det där körkortet som upprepar sig en del nu tycker jag!

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Allvarligt, jävla fråga. veronica maggios hela album, din glansiga hora, rolling in the deep, mer kommer jag inte på.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare och gladare. Första halvåret gjorde jag mycket bra saker och lärde mig mycket, men tre av mina bästa vänner saknades så mycket. Grym sommar, stressig höst med sova, plugga, jobba, sova, plugga, jobba. A och jag fick kanonfart och växte för varje dag och honom har jag att tacka för hela min glädje det här året. 

Vad önskar du att du gjort mer
Jag önskar att jag varit mer på bagel street 1. för att det är galet gott! 2. för att det bästa som finns är att sitta där och babbla med mina kvinnor. Jag borde ha rest mer! 
Favoritprogram på TV
How i met your mother, glee, greys, brothers and sisters, bones, robinsson, bb och amazing race
Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Jag fick frukost på sängen av Louice och Jebi så satt vi på min balle i solen. Jag och A åt middag tillsammans och gick på bio och såg bridemaids, den sög.

Hur skulle du beskriva din stil år 2011? 
Svart och typ dra på mig något innan jobbet stillen. Mycket klänningar och färger under sommaren iofs.

Den bästa nya personen du träffade?
Nya.. hm... jag har fan inte lärt känna någon ny människa i år?! Är det möjligt...

Idag kommer min fina vän marresarre hem!! YIPPI!!

Jag vill att du håller om mig under natten. Jag vill att du stryker mitt hår och drar dina fingrar över min arm. Jag vill att du håller om mig bakifrån med näsan inborrad i min nacke såfort vi står still. Jag vill ha dina händer på mina höfter när vi går igenom ett fullpackat rum. Jag vill att du lyfter upp mig varje gång vi ses som om du inte sett mig på evigheter. Jag vill att du håller min hand som om det vore vardagsmat. Jag vill att du spontant pussar min panna. Jag vill att du tittar på mig med stolthet som om jag är din lilla prinsessa. Jag vill vara något du inte kan hålla dina händer eller blicken ifrån. Hur får jag dig att känna så.. Hur får jag dig att vilja hålla om mig offentligt.

Är jag bortskämd? Är jag en prinsessa från ett tidigare förhållande. Har jag blivit fångad av en prins från ett annat kungarike som inte var som jag trodde men som jag håller otroligt kär. Är det jag som ska vänja mig och vara en prinsessa på hans sätt?

Jag har egentligen ingenting att skriva.. Jag vill egentligen bara nämna dig. Bara få ur mig att jag saknar dig. Något in i helvete. Jag vill vara Törnrosa. Jag vill absolut inte sova i hundra år men jag vill somna och vakna nästa fredag. Vakna av att du sitter vid min sida och smeker min kind och säger "Älskling jag är hemma nu". Då ska jag hoppa upp i din famn och aldrig släppa dig. Jag ska sitta där tills du får kramp i ben och armar. Jag ska viska det finaste jag vet. För du får mitt hjärta att slå som en kurdisk trumma.

Idag är jag ledsen. Idag vill jag gråta. Idag känner jag mig ensam. Idag saknar jag dig så mycket att det gör ont. Idag har du varit borta en vecka. Hur fan ska jag klara 3,5 veckor till?! Jag hatar Irak, JAG FUCKING HATAR IRAK!! Jag vill ha dig här, här hos mig hela tiden. Kan du inte bara komma hem över några timmar. Bara för min skull snälla.

Min vackra, vackra man. Jag önskar att du kunde hålla min hand nu. Bara ligga här bredvid och blåsa varm luft i min nacke. Säga allt det där fina. Allt det där som vi har i en liten ask, gömd under madrassen som vi inte riktigt vågar titta i för vad ska vi göra utav det? Är det som Ali säger..? "Älskar man kan man offra allt och det är något att satsa på". Jag är inte ledsen, jag är inte ensam, jag har inte ont. Jag är glad för din skull, lyckan som rusar inom mig när du ringer är obeskrivlig, det är kanske värt allt. Du i min. Just nu är du min och ingen hade gjort mig lyckligare. Du får gärna vara min ett bra tag till. Men jag vet inte varför jag känner den här rädslan. När jag tidigare pratat om kärlek så har jag alltid sagt att rädsla är den bästa känslan, den känsla som får allt att kännas så verkligt. Rädslan att förlora någon. Jag är inte längre rädd för att förlora dig. Jag ser hur du tittar på mig. Men vad händer om vi öppnar asken och det kommer ut en tsunami och det är jag som springer för mitt liv och lämnar ditt hjärta för att drunkna.

Läs inte in för mycket i det här. Du är min man. Bara min. Du har hela mitt hjärta. Jag är inte rädd för dig. Jag skulle offra allt för dig. Jag är rädd för förväntningar. För förändringar.

Nu gick han precis. Det var sista gången jag såg honom på en månad. Jag kunde inte sluta gå efter. Tills jag förstod att det var lönlöst och jag inte såg bilen längre. Det känns på ett sätt overkligt att jag inte ska träffa honom ikväll igen men samtidigt slog verkligheten mig rakt i ansiktet så fort jag såg honom idag. Tänk att jag inte ska få se min man eller röra vid honom på en månad. Det dödar mig lite. Ganska mycket faktiskt. Jag tänker dränka mina sorger. Sen tänker jag spy i en berg-och-dal-bana. Ni hittar mig på F12 tillsammans med min otroligt trogne "dränka-sina-sorger-vän" Natalie.

Min älskade man, vad jag kommer sakna dig.

Såhär ser det ut hemma hos mig just nu! Sitter och väntar på min man som ska hjälpa mig att köra över alla grejer hem till mitt lilla rum i s-näck igen. Hoppas bara att det inte blir allt för många turer.

Min husband gick för en stund sen. Vi har kelat framför melodifestivalen samtidigt som jag slängt ner massa grejs i kartonger. Jag trodde att jag skulle vara mer ledsen än vad jag känner mig. Jag älskar den här lägenheten, ÄLSKAR DEN!! Men nu vet jag ju att det är väldigt, vääääääldigt nära till det där flyget på skavsta som står och väntar på mig för att ta mig till mina hjärtan. Så jag tror att det lugnar mig lite.

Egentligen skulle min kurdiska familj vara här nu och dricka drinkar och vin för att säga farväl till lägenheten men så blev det icke nej. En liten lillebror ställde till det för en kurd och då kom ingen kurd istället. Jag blev lite ledsen i ögat även fast jag själv blev orolig. Mest för att jag så gärna ville kramas massa med er innan jag åker och hämtar hem min kvinnliga familj som jag kommer att spendera varenda lediga sekund med. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!

Jag och A gissade på en tur imorgon men det blir nog mer än så.. Gaah lite panik har jag nu. Måste få klart allting så jag bara kan släng in det i bilen så fort jag vaknar.

"Om sanningen ska fram" kommer ju att gå på repeat helaaaaa natten!

Vi säger alltid att vi är varandras version fast i det andra könet så att säga. Jag är stolt över att vara som dig. Otroligt stolt, för jag tycker att du är en så underbar, fantastisk, ödmjuk, givmild och omtänksam människa. De senaste månadernahar du blivit lite som en del av min egna lilla familj och ingen annan förtjänar den plats du har i mitt hjärta. Lika barn leka bäst! Grattis på födelsedagen fina du.

.

.

.

.

.

Jag har ju så många syskon. Även fast de inte alla är mina riktiga syskon så känns det såklart som det. De kommer alltid vara mina små goa barn som jag ser över och skulle göra allt för. Från vänster: Simon, Jessica (båda mina riktiga syskon) och så Linus i mitten bland oss allihopa.

Jag önskar för allt i hela världen att vi hade en bättre och lättare kontakt. När det gäller oss önskar jag att tiden ska gå snabbare så vi får växa upp. Så älskade Simon blir stor och också kan komma därifrån. Så era sår läker och ni slipper tänka på det hemska hem vi bodde i. Jag önskar att jag kunde göra något för att skynda på processen men än är jag faktiskt fortfarande bara ett barn på något sätt. För 8 år sen var jag ett barn som sprang, sprang för mitt liv och lämnade er mitt i smeten. Jag såg aldrig tillbaka utan gjorde allt för att blicka framåt för att komma på benen igen. Jag tror att det skadade vår relation mycket. Jag tror absolut inte att ni eller jag själv för den delen skyller på mig för vår relation, vi var ju bara barn och jag var tvungen att springa. Jag önskar att jag kunnat ta er med mig. Att någon kunde gjort någonting tidigare, att vi kunnat komma därifrån.

Att vi inte behövt leva i ett hem fullt av hat, egoism och fylla. Att min hjälte, min storebror, min älskade älskade storebror rakt in i hjärtat, känt sig älskad, bekräftad och fått det stöd han behövde. Han som gjorde allt för att skydda oss, fem år gammal, han som lät oss ligga under hans täcke och hyscha oss till söms. Att jag idag vill göra allt för att vara hans hjälte känns fel. Att den starka pojken idag är så vilsen och förvirrad. Ibland vill jag fortfarande skrika, ibland är jag fortfarande arg. Arg över att jag är så ung och ingenting kan göra. Över att jag ibland får höra saker som får mig att vilja gå dit och riva ner väggar. Jag hoppas för allt i världen att allt blir bättre nu. Att det blir lite enklare för er alla tre.

Här har vi den lite gladare skaran av min familj! Tvillingarna Jonathan och Sebastian och lillasyster Jackie. De dök upp i mitt liv när jag var 9 år. Jag och Jackie gick i samma gymnastik grupp, hammarby gymnasterna, och i en svett-luktande lokal hittade min mor och deras far varandra. Jag och Jackie var jätte exalterade och gick resten av tiden runt och presenterade oss som systrar. Alla minnen jag har från somrar är med er. Alla gånger vi åkte till rättvik, lekte burken och jonathan och sebastian bytte kläder för att vi inte skulle veta vem som var vem, hur jag utklassade er i fotboll(det är så jag minns det iallafall), jessica och jackies eviga dansande och hur vi jävlades med jackie ibland bara för att hon blev så himla arg. Jag uppskattar fortfarande varje gång ni kommer upp till stockholm. För när vi väl leker så finns det nog ingen syskonskara i denna värld som leker bättre. Ni är vad jag kan kalla familj, min trygga familj.

Sen har vi såklart lillasyster Jessica. Åh vad du har väntat på det här, att jag överöser dig med känslor.

Min lillasyster är iallafall vääääldigt speciell. Tänk er när ni känner glädje, sorg, ensamhet, ilska, upprymdhet, kärlek, lycka, ja vilken känsla som helst egentligen, den känner hon gånger tusen. Jag tror aldrig att jag har sett henne i ett normalt och lugnt tillstånd, NÅGONSIN! Som barn var hon full av krut och satt nog inte still eller höll mun i en sekund. Gjorde hon säkert men det är så jag minns henne. Eller nu när jag tänker efter så hade hon faktiskt en väldigt lugn och mammig period när jag själv var fjortis och gjorde revolt. Men hon var säkert hysterisk glad då eller något hela tiden. Jag fick tidigt rollen som hennes skyddsängel och redan på 6års var jag på barn som sa att hon spottat snus i motvind. INGEN jävlas med min syster. Jag har varit nära på att slå in många näsor för din skull. Men lyckligtvis har det inte blivit så. Det finns nog heller ingen människa som jag blir så arg på, som kan reta mig tills jag skriker i högan sky och som kan få hela min kropp att skaka av ilska. Men det är väl hela jobbet med att vara lillasyster egentligen, att 50% av tiden gå en på nerverna.

Men du är fantastisk, det är du. Jag skulle inte byta bort dig mot någon annan för allt i världen.

Jag hoppar över "min tro" direkt till "det här hade jag på mig idag". Min tro känns bara väldigt tråkig och ingenting någon faktiskt kommer vilja läsa om.

Jag har länge trånat efter den där jätte fina knall-rosa kavajen från Zara, jag tycker att den är så himla fin! Och jag stannar gärna länge utanför deras skyltfönster när jag är på väg till jobbet och bara stirrar och önskar att jag hade pengar så jag kunde bada i det. Men den kostar väl säkert runt 600 kr som allting annat inne i den där fina butiken och känner jag mig själv rätt använder jag den ca 10 gånger sen hänger den bara där, och det är inte 600 kr värt. Men idag, min härliga lediga dag ville jag ut ur den här lägenheten ut i solen och bestämde mig för att gå till Beyond retro, jag älskar Beyond retro! Alla sjuka klänningar som finns där och roliga saker som jag kan titta på i timmar. Jag önskar fortfarande att det varit jag som satt klorna i den där vackra rosa som jag hittade för några år sedan, skramlade ihop pengar till men som någon annan köpt när jag gick tillbaka.

Men iallafall så gick jag dit idag och strosade omkring lite. Sen ser jag den. Bland en himla massa kavajer intryckta på en alldeles för liten klädstång skymtar jag något rosa, knall-rosa! Jag blev nog kär på en sekund. Men ser att prislappen är borta, ATTANS också! Den kostar väl säkert runt 500 kr här också för lets face it Beyond retro är fan inte billigt.. Så jag sätter på mig mitt charmigaste leende och går fram till en man som jobbar där och frågar hur mycket den kostar. "hmm..." säger han "ska vi säga 199?". Alltså skojar han?!  Den är såååååå fin, 199 kr?! Vilket kap!!

Här sitter jag ensam i min älskade lilla lägenhet på runkan. Cronja och Jimmy har precis lämnat mig för snö och skidor, om jag är avundsjuk.. Jag har precis kollar klart på senaste avsnittet av glee och jag tror fan inte att det finns en bättre serie!!!! Nu har jag Norah Jones på besök här på högsta volym och diskuterar hemliga möten med min man. Vi har ju faktiskt FF här i fyra dagar nu så man får ju passa på.

Det jag tänkte berätta om var egentligen inte alls det. Bara en liten uppdatering till spanjorerna om hur mina dagar ser ut eller något.. Såhär är det nämligen att min chef kom fram till mig igår och konstaterade att jag gillar kaffe. "Eh.. ja.." var typ mitt svar. "Du dricker mycket kaffe?" "Eh.. jaaa.." "Då skulle jag vilja skicka iväg dig på en utbildning. Så du lär dig allt om vår kaffemaskin och om kaffe. Så du vet hur kaffe ska smaka och vidare." Hur jävla kul lät inte det, och hur jävla glad blev inte jag?! Jag och Rallebaby är härmed chefer över kaffet på Mc Sköndal. Vi hade jätte kul åt det eftersom vi aldrig hört talas om det tidigare och frågade chefen lite snällt om vi kunde få namnskyltar som det stod "Kaffeambasadör" på, men han skrattade bara och jag tror inte att det blir något med det. Men kult ska det bli! Jag ska bli expert!!!

PUSS OCH KRAM

Dags att skriva om ett ögonblick. Jag har tusen. Då vi överraskade tjejerna i thailand. När jag fick reda på min största hemlighet och när jag förlorade den. När jag träffade Ludvig. Alla gånger mitt hjärta gått i tusen bitar på en hundradels sekund. Ett ögonblick handlar kanske sällan om bra saker. Kanske man inte känner det lika starkt. Jag har tusen fina ögonblick. Men ett som tog mig på bar gärning, utan förvarning så slog det undan fötterna på mig.

Jag minns det som om det var igår. Vi hade sagt att det var slut ca 1 månad tidigare. Men inte hade vi släppt taget för det. Det var bra, det var faktiskt perfekt mellan oss. För min del kändes allt bra och jag trodde att det var ett bra sätt för oss att gå vidare. Att sakta släppa taget. Men du, du satt där i köket och tittade på mig. Sådär som du alltid gjorde. Som om jag var allt. Helt plötsligt öppnar du munnen och säger "jag tror inte jag vill det här längre". "vadå för något?" undrar jag och du svarar "att vi ska göra slut..". Jag minns hur allting stannade men samtidigt snurrade det så mycket, så jävla snabbt och jag kunde inte tänka. Jag kunde inte få fram ett ord och vände mig bara bort. Jag förstod inte vad som hände. Jag hade väntat så länge på att du skulle säga att du älskade mig och skratta åt tanken att du och jag skulle lämna varandra. Du var min soulmate, du var perfekt, vi var perfekta och dramatiska jag ville ha en dramatisk kärleksförklaring och här var den. Den hängde i luften ett tag och om jag fick bestämma så hade jag tagit tag i den och hållit i den hårt. Men så kom jag på varför jag valde att lämna dig. Varför allt blev som det blev. Hur våra sista tre månader varit. Och det var allt det inte skulle vara. Det krossade mitt hjärta och allt blev så verkligt. Vi levde i den här lilla kärleksbubblan som vi inte riktigt vågade lämna, som vi varit i i över 2 år. Men det var dags nu. Dags för mig att gå. Så våra hjärtan inte bara var aska sen.