Såhär ser det ut hemma hos mig just nu! Sitter och väntar på min man som ska hjälpa mig att köra över alla grejer hem till mitt lilla rum i s-näck igen. Hoppas bara att det inte blir allt för många turer.

Min husband gick för en stund sen. Vi har kelat framför melodifestivalen samtidigt som jag slängt ner massa grejs i kartonger. Jag trodde att jag skulle vara mer ledsen än vad jag känner mig. Jag älskar den här lägenheten, ÄLSKAR DEN!! Men nu vet jag ju att det är väldigt, vääääääldigt nära till det där flyget på skavsta som står och väntar på mig för att ta mig till mina hjärtan. Så jag tror att det lugnar mig lite.

Egentligen skulle min kurdiska familj vara här nu och dricka drinkar och vin för att säga farväl till lägenheten men så blev det icke nej. En liten lillebror ställde till det för en kurd och då kom ingen kurd istället. Jag blev lite ledsen i ögat även fast jag själv blev orolig. Mest för att jag så gärna ville kramas massa med er innan jag åker och hämtar hem min kvinnliga familj som jag kommer att spendera varenda lediga sekund med. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!

Jag och A gissade på en tur imorgon men det blir nog mer än så.. Gaah lite panik har jag nu. Måste få klart allting så jag bara kan släng in det i bilen så fort jag vaknar.

"Om sanningen ska fram" kommer ju att gå på repeat helaaaaa natten!

Vi säger alltid att vi är varandras version fast i det andra könet så att säga. Jag är stolt över att vara som dig. Otroligt stolt, för jag tycker att du är en så underbar, fantastisk, ödmjuk, givmild och omtänksam människa. De senaste månadernahar du blivit lite som en del av min egna lilla familj och ingen annan förtjänar den plats du har i mitt hjärta. Lika barn leka bäst! Grattis på födelsedagen fina du.

.

.

.

.

.

Jag har ju så många syskon. Även fast de inte alla är mina riktiga syskon så känns det såklart som det. De kommer alltid vara mina små goa barn som jag ser över och skulle göra allt för. Från vänster: Simon, Jessica (båda mina riktiga syskon) och så Linus i mitten bland oss allihopa.

Jag önskar för allt i hela världen att vi hade en bättre och lättare kontakt. När det gäller oss önskar jag att tiden ska gå snabbare så vi får växa upp. Så älskade Simon blir stor och också kan komma därifrån. Så era sår läker och ni slipper tänka på det hemska hem vi bodde i. Jag önskar att jag kunde göra något för att skynda på processen men än är jag faktiskt fortfarande bara ett barn på något sätt. För 8 år sen var jag ett barn som sprang, sprang för mitt liv och lämnade er mitt i smeten. Jag såg aldrig tillbaka utan gjorde allt för att blicka framåt för att komma på benen igen. Jag tror att det skadade vår relation mycket. Jag tror absolut inte att ni eller jag själv för den delen skyller på mig för vår relation, vi var ju bara barn och jag var tvungen att springa. Jag önskar att jag kunnat ta er med mig. Att någon kunde gjort någonting tidigare, att vi kunnat komma därifrån.

Att vi inte behövt leva i ett hem fullt av hat, egoism och fylla. Att min hjälte, min storebror, min älskade älskade storebror rakt in i hjärtat, känt sig älskad, bekräftad och fått det stöd han behövde. Han som gjorde allt för att skydda oss, fem år gammal, han som lät oss ligga under hans täcke och hyscha oss till söms. Att jag idag vill göra allt för att vara hans hjälte känns fel. Att den starka pojken idag är så vilsen och förvirrad. Ibland vill jag fortfarande skrika, ibland är jag fortfarande arg. Arg över att jag är så ung och ingenting kan göra. Över att jag ibland får höra saker som får mig att vilja gå dit och riva ner väggar. Jag hoppas för allt i världen att allt blir bättre nu. Att det blir lite enklare för er alla tre.

Här har vi den lite gladare skaran av min familj! Tvillingarna Jonathan och Sebastian och lillasyster Jackie. De dök upp i mitt liv när jag var 9 år. Jag och Jackie gick i samma gymnastik grupp, hammarby gymnasterna, och i en svett-luktande lokal hittade min mor och deras far varandra. Jag och Jackie var jätte exalterade och gick resten av tiden runt och presenterade oss som systrar. Alla minnen jag har från somrar är med er. Alla gånger vi åkte till rättvik, lekte burken och jonathan och sebastian bytte kläder för att vi inte skulle veta vem som var vem, hur jag utklassade er i fotboll(det är så jag minns det iallafall), jessica och jackies eviga dansande och hur vi jävlades med jackie ibland bara för att hon blev så himla arg. Jag uppskattar fortfarande varje gång ni kommer upp till stockholm. För när vi väl leker så finns det nog ingen syskonskara i denna värld som leker bättre. Ni är vad jag kan kalla familj, min trygga familj.

Sen har vi såklart lillasyster Jessica. Åh vad du har väntat på det här, att jag överöser dig med känslor.

Min lillasyster är iallafall vääääldigt speciell. Tänk er när ni känner glädje, sorg, ensamhet, ilska, upprymdhet, kärlek, lycka, ja vilken känsla som helst egentligen, den känner hon gånger tusen. Jag tror aldrig att jag har sett henne i ett normalt och lugnt tillstånd, NÅGONSIN! Som barn var hon full av krut och satt nog inte still eller höll mun i en sekund. Gjorde hon säkert men det är så jag minns henne. Eller nu när jag tänker efter så hade hon faktiskt en väldigt lugn och mammig period när jag själv var fjortis och gjorde revolt. Men hon var säkert hysterisk glad då eller något hela tiden. Jag fick tidigt rollen som hennes skyddsängel och redan på 6års var jag på barn som sa att hon spottat snus i motvind. INGEN jävlas med min syster. Jag har varit nära på att slå in många näsor för din skull. Men lyckligtvis har det inte blivit så. Det finns nog heller ingen människa som jag blir så arg på, som kan reta mig tills jag skriker i högan sky och som kan få hela min kropp att skaka av ilska. Men det är väl hela jobbet med att vara lillasyster egentligen, att 50% av tiden gå en på nerverna.

Men du är fantastisk, det är du. Jag skulle inte byta bort dig mot någon annan för allt i världen.

Jag hoppar över "min tro" direkt till "det här hade jag på mig idag". Min tro känns bara väldigt tråkig och ingenting någon faktiskt kommer vilja läsa om.

Jag har länge trånat efter den där jätte fina knall-rosa kavajen från Zara, jag tycker att den är så himla fin! Och jag stannar gärna länge utanför deras skyltfönster när jag är på väg till jobbet och bara stirrar och önskar att jag hade pengar så jag kunde bada i det. Men den kostar väl säkert runt 600 kr som allting annat inne i den där fina butiken och känner jag mig själv rätt använder jag den ca 10 gånger sen hänger den bara där, och det är inte 600 kr värt. Men idag, min härliga lediga dag ville jag ut ur den här lägenheten ut i solen och bestämde mig för att gå till Beyond retro, jag älskar Beyond retro! Alla sjuka klänningar som finns där och roliga saker som jag kan titta på i timmar. Jag önskar fortfarande att det varit jag som satt klorna i den där vackra rosa som jag hittade för några år sedan, skramlade ihop pengar till men som någon annan köpt när jag gick tillbaka.

Men iallafall så gick jag dit idag och strosade omkring lite. Sen ser jag den. Bland en himla massa kavajer intryckta på en alldeles för liten klädstång skymtar jag något rosa, knall-rosa! Jag blev nog kär på en sekund. Men ser att prislappen är borta, ATTANS också! Den kostar väl säkert runt 500 kr här också för lets face it Beyond retro är fan inte billigt.. Så jag sätter på mig mitt charmigaste leende och går fram till en man som jobbar där och frågar hur mycket den kostar. "hmm..." säger han "ska vi säga 199?". Alltså skojar han?!  Den är såååååå fin, 199 kr?! Vilket kap!!