Egen lägenhet och ensam.
Nu sitter jag här med en jävla massa kartonger omkring mig. Aland, Baland och Ali gick för en stund sen efter en väldigt snabb och effektiv flytt. De hjälpte också med att montera bord och klädstång och sånna där manliga saker så det är väl mest kläder som ska in i skåpen nu. Men sen gick dom. Det blev helt tyst. Ensamt. Och jag fick total panik. Jag har tusen saker att göra men kan inte tänka på annat än att nu är jag helt ensam. Verkligen helt ensam. Jag ringde till min man för att han skulle lugna ner mig men det slutade istället i tårar. Man ska fan aldrig öppna käften och prata om saker och ting. Han försökte med att det kommer att vara såhär nu och att jag måste vänja mig. Så är väl kanske fallet men inte idag. Uppvuxen i en familj på 7 personer och alltid en nära kontakt till mormor, morfar, morbröder och kusiner. Alltid ett jävla liv omkring mig kanske mest också för att det är jag som pratar. Vem ska jag prata med nu? Jag saknar mamma. Jag vill åka hem till mamma igen. Jag får lära mig någon annan dag. Istället ringde jag till min alldeles egna. Den människa som känner och förstår mig mest. Så nu är han på väg. Min vackra Ludvig.
Kommentarer
Postat av: Lydia
Gumman då! Det blir nog bra tillslut tror jag. Cronja kommer ju snart och då kommer du lära dig att UPPSKATTA lite priviligerad EGENTID :D och telefoner finns ju alltid att prata varma!
Kyss söta du!
Trackback
