Jag förlåter dig för allt om du har något att bekänna. Reser du din väg, då kan du be mig vänta. Om det uppstår nåt problem, säg till så kan jag hjälpa. Jag gör allt för dig, det kommer aldrig att förändras.
För jag kan inte säga nej, det går inte när du rör vid mig.

Jag förstår inte dig. Hur kan du vara så lugn när jag skriker inombords och håller tillbaka tårar. Vi har på någon konstig nivå precis gjort slut och du säger mycket som jag uppskattar men inte tillräckligt för att få mig att förstå. Det känns som om jag misslyckats och borde skjutas. Hur kunde jag inte lyckas med dig?! Hur kunde du stöta bort mig som gått över gränsen för att kanske, man vet aldrig? Varför kunde du inte ge det en ärlig chans? Två helt olika personer som kanske någonstans hade haft det fint, lyckligt och slagit alla odds men du gav upp. Du gav upp på mig.


(Jag vet att ni är några som jublar, men håll det för er själva)