Det är tredje natten nu som jag ligger och stirrar i taket. Jag kan inte sova och det dödar mig. Jag blir inte av med den där hemska känslan som kryper sig på allt oftare. Jag är så JÄVLA ensam!
Det var länge sen jag var i ett förhållande men jag minns mig själv och den jag var och hur jag mådde som om det var en sekund sen jag försvann. Klart jag är samma människa och klart att jag inte är ensam men det här med att vara singel det är fan inte min grej. Hur många gånger jag än försökte intyga mig själv att "FAN VAD DET ÄR SKÖNT ATT VARA SIIINGEEEEEL!!!!" så har jag aldrig ljugit så mycket(eller supit så mycket för den delen heller) i hela mitt liv!
Minns ni den där tryggheten, att alltid veta att man har någon där hemma som väntar, någon som faktiskt vet allt om dig, som aldrig dömmer, känslan av inga bekymmer bara ren jävla lycka, någon som vet precis hur du vill sova och precis hur du vill ha dina köttbullar. Det saknar jag mest, små obetydliga saker som värmer hela mitt hjärta. 
Men jag är så trött på att leta, trött på hela spelet. Kan han dyka upp nu, kan han komma och ta mig med storm?!
Inte blir det bättre av att man går och kärar ner sig i ett glas mjölk heller. Jag är sjuuuuukt bortskämd från mitt förra förhållande så det skulle inte förvåna mig om jag är ensam i fem år till.