-Den där kärleken, som man faktiskt traskar runt och väntar på.. jag förstår den inte. vart är den?
Jag var kär för första gången för 1½ år sedan. Jag var lycklig, riktigt lycklig. Tyvärr så var mina känslor inte besvarade så det tog slut lika snabbt som det börjat. Jag sörjer det inte men jag saknar honom, varje dag, både som bästa vän, älskare och känslan av trygghet.

Det hittade jag i min gamla blogg som jag skrivit 2006-11-01 01:30
Tänk om jag viste då att bara dagen efter skulle jag träffa min första riktiga kärlek. Tänk om jag viste att jag skulle ligga bakom en soffa fnissandes och hålla hans hand och bara försvinna i hans ögon. Att vi faktiskt hade två år framför oss, varav 1½ skulle bli de lyckligaste i mitt liv.

Ibland blir jag sådär riktigt jävla förbannad att jag vill kasta tallrikar omkring mig. Det händer faktiskt ganska ofta och det håller i sig hela dagen, med fix you på repeat, tills jag får sova bort det. Idag är en sån dag. Jag känner mig förbannad, besviken, ledsen, arg och jävligt klar tänkt. På oss, på dig, på mig.
Jag tänker mest på hur i HELVETE vi kunde låta oss glida längre och längre ifrån varandra. På hur det bara kunde sippra mellan våra fingrar. Något så perfekt, skrämande, underbart och lyckligt. Jag saknar den känslan av smärta, lycka, rädsla och upprymdhet.
Jag trodde eller vi trodde att vi stod starka mot allt och när något försökte smutsa ner så tvättade vi snabbt bort det. Tills vi fick slut på tvål eller något..
Jag var arg på dig, det erkänner jag. Jag har lagt det mesta på dig och tyckt att du ska stå för det. Men det krävs två för att dansa tango. Jag tänker inte ta skulden för att det gick snett många gånger, men jag tar skulden för att jag inte alltid hjälpte till att bygga upp det igen. Jag tänker inte säga att vi inte kämpade för det gjorde vi jag tror bara inte att det var meningen längre.
Jag trodde länge att det var du, långt efter att det tog slut. Du som skulle stå vid min sida tillslut. Du och jag, a perfect match. Jag trodde länge att jag aldrig skulle träffa någon som dig igen, eller snarare träffa någon som skulle få mig att känna som du fick mig att känna, bottenlös kärlek. Men just idag så insåg jag att det är inte sant. Det kan inte vara sant. Jag var otroligt lycklig men det visade sig att det inte skulle vara du och jag. Hela universum skrek det men vi lyssnade inte. Vi fortsatte att kämpa men tillslut tog det stopp. Det var aldrig baserat på känslor, det gick aldrig en tanke genom mitt huvud som sa att jag inte älskade dig lika mycket längre. Jag vet bara att om det forsatt längre så hade det krossat mig.
Nu saknar jag bara känslan och möjligtvis dig för att vi inte har setts på en vecka men jag saknar inte oss längre.
Men du är min bästa vän och jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra.



Några rader råkade bli ett kärleksbrev. Kanske något för blottat och jag kanske ångrar det imorgon men just idag känns det bra.