Jag är ett vrak. Samtidigt är jag känslokall. Och min hjärna fokuserar inte riktigt på det jag borde fokusera på, kanske inte på någonting alls föresten.
Jag vet att du alltid ger mig ett ärligt "hur mår du?" i samma oroliga ton och jag älskar dig för det. Du skakar om min värld varje gång men ändå så ger jag dig ett "jag mår bra, hurså?" som om jag inte alls skulle förstå vad du pratar om. Men jag vill inte prata om det. Jag ger människor de svar de vill ha och slänger inte mina känslor i folks ansikten.

Men jag går iallafall sönder och jag är rädd. Jag hatar att ett val var tvunget att göras och jag hatar att det valet involverade dig. Jag HATAR att allt gick åt HELVETE! Men mest av allt hatar jag människor som gottar sig i mitt helvete och tror att de förstår, för ingen förstår. Inte det minsta, bara han och jag, vad jag vet var vi de som var där och gick igenom den här skiten tillsammans. Så försök inte mildra det förhållandet med att det helt enkelt inte fanns något kvar för det är en lögn.
Är den här jävla vrak perioden något alla måste gå igenom? För i så fall hatar jag den också.