Jag träffade en man på tunnelbanan härom kvällen. Han frågade om han fick hålla mig sällskap. Till en början trodde jag att han var full och glad och man hoppas bara att människan ska resa på sig och kliva av. Vi åkte tre stationer tillsammans och jag har inte känt sådär på ett väldigt långt tag. Han var intresserad av mig och vem jag var och han var trevlig och fick mig att skratta. Han var fnissig och hettsig och sprang av och på tunnelbanan flera gånger för att få reda på så många bokstäver i mitt efternamn som möjligt efter att han utmanat mig att hitta mig på facebook. Jag fick Nadia-Kalle vibbar och jag älskar den historian för det är fylld av den jag är. Jag hoppas att han hittar mig.
Jag kom på mig själv med att le långt efter att han gått av.

---

Jag hade velat stå i dina skor den där dagen, när han sa som han sa. Det där som du har väntat på så länge, det där som vi har väntat på så länge. Det är sjukt hur vi muntrar upp varandra med "han kommer att ringa, ge det tid". Vi alla vet att det är tomma ord men det får oss alla att le och hoppas på att någon utav dem kommer ringa någon utav oss. Något ännu sjukare är att du precis har varit med om det omöjliga och jag är så lycklig för din skull och jag blev så rörd när jag såg hur det brann i ditt hjärta så jag ville aldrig släppa taget om dig. Men min tur kommer, en dag kommer han fram till mig.