.

Nyp mig. Jag behöver vakna nu för jag klarar det inte längre, jag har aldrig känt mig så ensam.

Jag har på något sätt inte riktigt förstått det än och hoppas fortfarande på att du ska dyka upp någonstans och överraska mig som du alltid brukar när du varit borta alldeles för länge.

Jag rakar benen, döljer svarta linjer eller finnar och jag har nästan alltid håret utsläppt för att jag vet att du älskar när jag har det så och sen hoppas jag att du kommer springandes hem till mig eller står på skolgården och väntar eller skriker det i skolans högtalare, inte för att vi har såna men du förstår.

För allt i världen så hoppas jag att du förstår hur mycket du betyder och hur mycket jag ska kämpa för dig, för kommer du inte snart så dör jag.

Om det finns någonting, vad som helst som jag kan göra för att du ska känna dig mindre ensam eller må bättre, så säg bara till!

o du är så otroligt vacker på dendär bilden :)

dö inte älskling! glöm aldrig att du har mig och hela kåbe även fast vi inte kan fylla upp den sortens ensamhet.

för några månader sen hände precis samma sak mig.. det du går igenom nu gick jag igenom för ungefär 4 månader sen. och tro mig, det är så jävla jobbigt.. det vet du om någon. men man tar sig igenom det, man gör verkligen det. även om det låter helt orimligt nu kommer du att le och faktiskt må grymt bra igen, tro mig!

älskling pälskling. du ska inte dö för du ska leva livet ut med oss!
vi hoppas på det bästa men utifall att så tänker jag pussa och krama dig så omsorgsfullt jag kan, vi ska dansa
sommarnätterna långa och ligga i skärgårdsgräset bara du&jag och se hela livet i himlen.

..och som anonym, du ska strax må grymt bra med ett leende på läpparna igen och dansa crejsi hårs. precis som vår kåbenadia egntligen gör.