Här sitter jag ensam i min älskade lilla lägenhet på runkan. Cronja och Jimmy har precis lämnat mig för snö och skidor, om jag är avundsjuk.. Jag har precis kollar klart på senaste avsnittet av glee och jag tror fan inte att det finns en bättre serie!!!! Nu har jag Norah Jones på besök här på högsta volym och diskuterar hemliga möten med min man. Vi har ju faktiskt FF här i fyra dagar nu så man får ju passa på.

Det jag tänkte berätta om var egentligen inte alls det. Bara en liten uppdatering till spanjorerna om hur mina dagar ser ut eller något.. Såhär är det nämligen att min chef kom fram till mig igår och konstaterade att jag gillar kaffe. "Eh.. ja.." var typ mitt svar. "Du dricker mycket kaffe?" "Eh.. jaaa.." "Då skulle jag vilja skicka iväg dig på en utbildning. Så du lär dig allt om vår kaffemaskin och om kaffe. Så du vet hur kaffe ska smaka och vidare." Hur jävla kul lät inte det, och hur jävla glad blev inte jag?! Jag och Rallebaby är härmed chefer över kaffet på Mc Sköndal. Vi hade jätte kul åt det eftersom vi aldrig hört talas om det tidigare och frågade chefen lite snällt om vi kunde få namnskyltar som det stod "Kaffeambasadör" på, men han skrattade bara och jag tror inte att det blir något med det. Men kult ska det bli! Jag ska bli expert!!!

PUSS OCH KRAM

Dags att skriva om ett ögonblick. Jag har tusen. Då vi överraskade tjejerna i thailand. När jag fick reda på min största hemlighet och när jag förlorade den. När jag träffade Ludvig. Alla gånger mitt hjärta gått i tusen bitar på en hundradels sekund. Ett ögonblick handlar kanske sällan om bra saker. Kanske man inte känner det lika starkt. Jag har tusen fina ögonblick. Men ett som tog mig på bar gärning, utan förvarning så slog det undan fötterna på mig.

Jag minns det som om det var igår. Vi hade sagt att det var slut ca 1 månad tidigare. Men inte hade vi släppt taget för det. Det var bra, det var faktiskt perfekt mellan oss. För min del kändes allt bra och jag trodde att det var ett bra sätt för oss att gå vidare. Att sakta släppa taget. Men du, du satt där i köket och tittade på mig. Sådär som du alltid gjorde. Som om jag var allt. Helt plötsligt öppnar du munnen och säger "jag tror inte jag vill det här längre". "vadå för något?" undrar jag och du svarar "att vi ska göra slut..". Jag minns hur allting stannade men samtidigt snurrade det så mycket, så jävla snabbt och jag kunde inte tänka. Jag kunde inte få fram ett ord och vände mig bara bort. Jag förstod inte vad som hände. Jag hade väntat så länge på att du skulle säga att du älskade mig och skratta åt tanken att du och jag skulle lämna varandra. Du var min soulmate, du var perfekt, vi var perfekta och dramatiska jag ville ha en dramatisk kärleksförklaring och här var den. Den hängde i luften ett tag och om jag fick bestämma så hade jag tagit tag i den och hållit i den hårt. Men så kom jag på varför jag valde att lämna dig. Varför allt blev som det blev. Hur våra sista tre månader varit. Och det var allt det inte skulle vara. Det krossade mitt hjärta och allt blev så verkligt. Vi levde i den här lilla kärleksbubblan som vi inte riktigt vågade lämna, som vi varit i i över 2 år. Men det var dags nu. Dags för mig att gå. Så våra hjärtan inte bara var aska sen.

Det här är crap. Mitt liv just nu är crap. Det känns som om jag lever i något som bara ligger och flyter. Svävar omkring på en pausknapp. Jag bara sitter och väntar. Väntar på att allt ska förändras, att jag ska få komma iväg. Det är så långt dit men det är allt jag gör, väntar. Väntar på att få omge mig själv med er igen. Bara sitta på en stol rakt upp och ner tillsammans med er. Att faktiskt få ha ett samtal med någon varje dag som inte är i min telefon. IRL so to speak. Jag visste att ni var den stora delen av mitt hjärta även fast vi har våra olikheter och inte äter samma bagel. Men att mitt liv skulle ta en paus det trodde jag aldrig. Det är klart att jag kan ändra på det. Det är klart att mycket utav det är mitt fel och min ekonomi faktiskt. Men jag känner ingen lust. Jag har satt mig själv i den här svackan.

Jag känner mig samtidigt sämst. Jag bara pratar om hur dåligt jag har det har det här i Sverige. När allt jag egentligen vill veta är hur ni har det. Om ni har det bra. Hur mycket snygga killar ni ser varje dag. När ni äter. Vad ni äter. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Gör inte det. Ni får mer än gärna sakna mig det hoppas jag. Som om en liten del saknas. Men tyck inte synd om mig. Jag måste bara ventilera.

Jag bor i världens underbaraste lägenhet. När jag träffar mina vackra vänner suger jag in varje sekund eftersom det inte blir så mycket. Jag uppskattar varje sekund. Jag åker hem till mamma och allt känns lite normalt igen. Som om allt är som jag lämnade det där. Iordning på något sätt. Min man, världens underbaraste man. Han ser mig. Ser att jag känner mig ensam och fyller mina dagar så mycket han kan, om så bara för 20 min. 20 min kramar håller mig på topp några timmar till. Han är min familj nu. Han, ali och baland. De tar hand om mig. Det är jag tacksam för, utan dom så vet jag inte. Ni är mina hjärtan och jag längtar så tills jag är där. Och jag lovar, inga sura miner. Bara kärlek i mängder.