Dags att skriva om ett ögonblick. Jag har tusen. Då vi överraskade tjejerna i thailand. När jag fick reda på min största hemlighet och när jag förlorade den. När jag träffade Ludvig. Alla gånger mitt hjärta gått i tusen bitar på en hundradels sekund. Ett ögonblick handlar kanske sällan om bra saker. Kanske man inte känner det lika starkt. Jag har tusen fina ögonblick. Men ett som tog mig på bar gärning, utan förvarning så slog det undan fötterna på mig.

Jag minns det som om det var igår. Vi hade sagt att det var slut ca 1 månad tidigare. Men inte hade vi släppt taget för det. Det var bra, det var faktiskt perfekt mellan oss. För min del kändes allt bra och jag trodde att det var ett bra sätt för oss att gå vidare. Att sakta släppa taget. Men du, du satt där i köket och tittade på mig. Sådär som du alltid gjorde. Som om jag var allt. Helt plötsligt öppnar du munnen och säger "jag tror inte jag vill det här längre". "vadå för något?" undrar jag och du svarar "att vi ska göra slut..". Jag minns hur allting stannade men samtidigt snurrade det så mycket, så jävla snabbt och jag kunde inte tänka. Jag kunde inte få fram ett ord och vände mig bara bort. Jag förstod inte vad som hände. Jag hade väntat så länge på att du skulle säga att du älskade mig och skratta åt tanken att du och jag skulle lämna varandra. Du var min soulmate, du var perfekt, vi var perfekta och dramatiska jag ville ha en dramatisk kärleksförklaring och här var den. Den hängde i luften ett tag och om jag fick bestämma så hade jag tagit tag i den och hållit i den hårt. Men så kom jag på varför jag valde att lämna dig. Varför allt blev som det blev. Hur våra sista tre månader varit. Och det var allt det inte skulle vara. Det krossade mitt hjärta och allt blev så verkligt. Vi levde i den här lilla kärleksbubblan som vi inte riktigt vågade lämna, som vi varit i i över 2 år. Men det var dags nu. Dags för mig att gå. Så våra hjärtan inte bara var aska sen.