Det här är crap. Mitt liv just nu är crap. Det känns som om jag lever i något som bara ligger och flyter. Svävar omkring på en pausknapp. Jag bara sitter och väntar. Väntar på att allt ska förändras, att jag ska få komma iväg. Det är så långt dit men det är allt jag gör, väntar. Väntar på att få omge mig själv med er igen. Bara sitta på en stol rakt upp och ner tillsammans med er. Att faktiskt få ha ett samtal med någon varje dag som inte är i min telefon. IRL so to speak. Jag visste att ni var den stora delen av mitt hjärta även fast vi har våra olikheter och inte äter samma bagel. Men att mitt liv skulle ta en paus det trodde jag aldrig. Det är klart att jag kan ändra på det. Det är klart att mycket utav det är mitt fel och min ekonomi faktiskt. Men jag känner ingen lust. Jag har satt mig själv i den här svackan.

Jag känner mig samtidigt sämst. Jag bara pratar om hur dåligt jag har det har det här i Sverige. När allt jag egentligen vill veta är hur ni har det. Om ni har det bra. Hur mycket snygga killar ni ser varje dag. När ni äter. Vad ni äter. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Gör inte det. Ni får mer än gärna sakna mig det hoppas jag. Som om en liten del saknas. Men tyck inte synd om mig. Jag måste bara ventilera.

Jag bor i världens underbaraste lägenhet. När jag träffar mina vackra vänner suger jag in varje sekund eftersom det inte blir så mycket. Jag uppskattar varje sekund. Jag åker hem till mamma och allt känns lite normalt igen. Som om allt är som jag lämnade det där. Iordning på något sätt. Min man, världens underbaraste man. Han ser mig. Ser att jag känner mig ensam och fyller mina dagar så mycket han kan, om så bara för 20 min. 20 min kramar håller mig på topp några timmar till. Han är min familj nu. Han, ali och baland. De tar hand om mig. Det är jag tacksam för, utan dom så vet jag inte. Ni är mina hjärtan och jag längtar så tills jag är där. Och jag lovar, inga sura miner. Bara kärlek i mängder.