Idag var jag lycklig. Lycklig med dig. Men det är några timmar senare nu och jag vet inte om jag gråter, för duschen är på. Isåfall för att du är omogen. Du är fin och bra och kanske allt jag vill ha. Kanske allting jag behöver. Du är mycket äldre, men inte så det märks. Men det gick alldeles för snabbt på något konstigt sätt, du skulle aldrig ha kysst mig. Mamma pratar om att jag är så gammal nu att nästa förhållande kan hålla i flera år. Jag vet inte om jag vill det. En kyss som fick allting att falla så naturligt och fick mig varm har gjort mig så snurrig men jag vet vad jag vill. Vet du? Men tillslut ska jag leva ihop med honom. Jag saknar honom. Jag saknar att höra att jag är vacker. Saknar du mig? Det känns mer som en utmaning nu. Jag vill ha dig!

"Det dracks mojitos, smuttades smultronbubbel, lästes uppdrag ur kuvert, dansades limbo, kastades öl, dansades svampen, mystes med pojkar, byttes nummer, sten-sax&påsades igårkväll. Precis som det ska vara alltså!"
Jag tar louice ord för det beskriver kvällen helt precis. När vi kör så kör vi verkligen och jag älskar er och att jag har er i mitt liv, underbara vänner.

Idag så håller jag hårt i din hand, på avstånd. Idag behöver du mig, så jag finns här. Idag kanske du gråter för första gången, så jag ska torka dina tårar. Idag kanske du bryter ihop, så jag får bära dig, idag.

Jag förlåter dig för allt om du har något att bekänna. Reser du din väg, då kan du be mig vänta. Om det uppstår nåt problem, säg till så kan jag hjälpa. Jag gör allt för dig, det kommer aldrig att förändras.
För jag kan inte säga nej, det går inte när du rör vid mig.

Jag förstår inte dig. Hur kan du vara så lugn när jag skriker inombords och håller tillbaka tårar. Vi har på någon konstig nivå precis gjort slut och du säger mycket som jag uppskattar men inte tillräckligt för att få mig att förstå. Det känns som om jag misslyckats och borde skjutas. Hur kunde jag inte lyckas med dig?! Hur kunde du stöta bort mig som gått över gränsen för att kanske, man vet aldrig? Varför kunde du inte ge det en ärlig chans? Två helt olika personer som kanske någonstans hade haft det fint, lyckligt och slagit alla odds men du gav upp. Du gav upp på mig.


(Jag vet att ni är några som jublar, men håll det för er själva)

Jag tror att jag dog lite. Jag vill beställa hem, ställa på en piedistal, putsa en gång i veckan, göra andra par avundsjuka, gå till skomakarn efter varje användning och överösa de med kärlek. Men 1800 känns lite häftigt..

Det gör ont i hela mitt hjärta att se dig såhär. Att du ska behöva gå igenom det igen, att alla ni ska behöva det. Jag vill bara hålla om dig och visa att jag finns här. Jag skulle villja veta vad du tänker men du säger ingenting och ibland gör det mig orolig. Orolig att det till slut kommer att bli för mycket för dig själv. Men du behöver inte säga någonting, om du inte vill, om du bara vill ligga och stirra i taket så är jag där vid din sida. Om du vill prata så lovar jag att inte säga ett ord. Jag tänker inte säga att jag förstår för jag har ingen aning men det är svårt att se dig så ledsen och förvirrad, vackra du. Om du låter mig så håller jag mer än gärna din hand igenom det här.

Du är som en bakelse, som en cupcake med tjock, glansig, rosa glasyr och ett rött, saftigt körsbär ovanpå. Jag har alltid varit en tjej för cupcakes men på senaste har jag gått på någon slags diet. Jag törstar efter en cupcake, jag kan inte låta bli att titta på cupcakes, jag vill bara frossa i cupcakes!! Jag har aldrig varit en tjej för dieter men på något sätt hamnade jag där, på något sätt så accepterade jag det och lät det komma in. Varför? Ja, jag vet fan inte. Jag kommer inte ens ihåg hur det hände. Jag minns bara att jag skrattade för mig själv bara av tanken och att jag aldrig skulle hamna där, att jag var alldeles för vacker för en diet.
Men nu när jag ändå är här, mitt uppe i min diet, ensam, så erkänner jag att jag mår piss! Jag vill skrika, jag vill slå, jag vill gråta, jag vill slita min diet i stycken sen vill jag gråta ännu mer. Jag får dåligt samvete och låter mig övertalas. Jag blir så tom att det känns som om jag ska spy ibland. Men sen kommer det små(väldigt små) glimtar av att dieten kanske fungerar och inte är så dålig ändå. Ibland ser jag en liten framgång och då blir jag vacker och då vill jag mer än gärna fortsätta med dieten. Jag förtjänar mer, jag vet. Jag borde avsluta, jag vet. Det finns inte ens chans att jag kommer att komma överens med min diet, jag vet. Det finns cupcakes som väntar, jag vet. Hur har jag hamnat i det här och varför har jag trasslat in mig så för jävligt! Någonstans är jag 14 år igen och jag har ingenting förklarat för mig, ingen erfarenhet, ingen självkänsla.


Imorgon har jag min andra halva på cykelavstånd igen. Ingen är lyckligare än jag ♥

God morgon! Ja, jag har precis vaknat. Jag är ju faktiskt natt människa nu, hela månaden och då blir det bara konstigt om jag några dagar ska lägga mig i tid och vakna vid tio och jobba till klockan fyra, då blir jag ju snurrig.
Ikväll blir det utgång, grym utgång hoppas jag. Jag, natt, jonathan och hans söta lilla norska (som jag inte kan prata med för jag förstår ingenting) ska till trädgården. Jag fick världens BÄSTA peppsms imorse och är så sjukt taggad. Jag ska vara så snygg att man tappar hakan, sminkad som christina aguliera. Tydligen är det någon typ av bär-en-klänning-dagen men jag vette fan. Det enda jag känner att jag skulle dra på mig är min svarta långklänning, hur tråkigt som helst.. Vi får se om jag bojkottar dagen.


Bild: Vanessa Jackman

Sådär hade man ju mer än gärna sett ut!

Just nu hatar jag ett land. Ett land som inte ens existerar till och med. Hur konstigt är inte det.. Mest för att jag vet att det officiellt är kört, brutet, omöjligt. Tre veckor är en lång tid. Jag skulle vänta, om det skulle leda dit. Men jag vet inte om jag skulle klara det. Frågan kanske mer är om du skulle uppskatta det. Eller om du skulle längta efter mig så mycket att det gjorde ont. Eller någonsin vänta på mig. Ibland känner jag mig ouppskattad och då dör jag lite inombords. Även fast det är "sån du är" så hoppas jag varje dag på att jag kanske skulle betyda annorlunda för dig, någonting extra. Få dig att vilja skrika glädje skrik och dansa när ingen ser. Kanske allting bara är hopplöst.