Just nu hatar jag ett land. Ett land som inte ens existerar till och med. Hur konstigt är inte det.. Mest för att jag vet att det officiellt är kört, brutet, omöjligt. Tre veckor är en lång tid. Jag skulle vänta, om det skulle leda dit. Men jag vet inte om jag skulle klara det. Frågan kanske mer är om du skulle uppskatta det. Eller om du skulle längta efter mig så mycket att det gjorde ont. Eller någonsin vänta på mig. Ibland känner jag mig ouppskattad och då dör jag lite inombords. Även fast det är "sån du är" så hoppas jag varje dag på att jag kanske skulle betyda annorlunda för dig, någonting extra. Få dig att vilja skrika glädje skrik och dansa när ingen ser. Kanske allting bara är hopplöst.