Mina kvinnor det är ingen fara! Efter fyra dagar av konstant värk och ett hårt grepp om mitt hjärta så var det dags att åka in till SÖS. Sjuksköterskan fick jag träffa på en gång och hon tog en massa tester och blod och frågor och sprutade ner mig med kallt vatten och sen hängde det trådar från hela mitt bröst(inte alls så läskigt som det låter) men allt såg normalt ut. In i nästa väntrum, trångt, fullt med folk och en tv.
Har ni sett den där reklamen om analklåda? Det är iallfall en tjej som går upp i skogen och letar efter ett träd som är tillräckligt räffligt och gnuggar sin rumpa mot det. Den kom stup i kvarten och jag skrattade högre och högre för varje gång, jag kunde inte hålla mig!! Att samtidigt sitta i ett väntrum med fulla, irriterade, gamla och trötta människor i 7 timmar så var det inte så populärt.
Snygga, snygga, snygga läkare och sjuk"bröder", mumsfillibabba! och en av dom kom och klämde på mig. Men han såg mest rädd ut och sa något i stil med "Det är något fel på dig det har jag förstått, men jag kan tyvärr inte hitta det. Du kan vara stressad. Så åk hem prova de här pillrerna, vila och kom tillbaka om det inte går över." Öööööh, va? det gör ju ont! Men nu får vi se om det går över, hoppas hoppas!

På något sätt har du redan listat ut mig. På något sätt vet du vilka knappar du ska trycka på. På något sätt får du mig att skratta. På något sätt vill jag hålla din hand. På något sätt gör du mig lycklig. På något sätt vet jag att jag är viktig. På något sätt hoppas jag på att en dag väljer du mig. På något sätt gör det mig inget att vänta. På något sätt skulle mitt liv vara tomt utan dig. På något sätt gör du mig hel. Var inte rädd baby, jag skulle aldrig såra dig.

Gå. Lämna mig ifred.

Det är tredje natten nu som jag ligger och stirrar i taket. Jag kan inte sova och det dödar mig. Jag blir inte av med den där hemska känslan som kryper sig på allt oftare. Jag är så JÄVLA ensam!
Det var länge sen jag var i ett förhållande men jag minns mig själv och den jag var och hur jag mådde som om det var en sekund sen jag försvann. Klart jag är samma människa och klart att jag inte är ensam men det här med att vara singel det är fan inte min grej. Hur många gånger jag än försökte intyga mig själv att "FAN VAD DET ÄR SKÖNT ATT VARA SIIINGEEEEEL!!!!" så har jag aldrig ljugit så mycket(eller supit så mycket för den delen heller) i hela mitt liv!
Minns ni den där tryggheten, att alltid veta att man har någon där hemma som väntar, någon som faktiskt vet allt om dig, som aldrig dömmer, känslan av inga bekymmer bara ren jävla lycka, någon som vet precis hur du vill sova och precis hur du vill ha dina köttbullar. Det saknar jag mest, små obetydliga saker som värmer hela mitt hjärta. 
Men jag är så trött på att leta, trött på hela spelet. Kan han dyka upp nu, kan han komma och ta mig med storm?!
Inte blir det bättre av att man går och kärar ner sig i ett glas mjölk heller. Jag är sjuuuuukt bortskämd från mitt förra förhållande så det skulle inte förvåna mig om jag är ensam i fem år till.

Du är min bästa vän och min trygghet och du har en hysteriskt stor plats i mitt hjärta. För mig är du perfekt, det har du alltid varit. Men för det betyder det inte att det en dag blir du och jag. Det är klart att tanken har slagit mig mer som en kul grej men aldrig, det skulle förstöra allt och jag skulle förlora dig, det är det inte värt. Ni fick det att låta som om jag är helt totalt såld och att jag är rädd för att ta steget till något som för er är helt självklart. Jag vet precis vart jag står och jag är inte rädd för att uttrycka mig men jag tror att ni såg in i det för mycket och tog det lite för allvarligt.
Jag saknar dig, lite grann varje dag. Men jag tänker inte på det så, inte alls. Det finns inget steg att ta för jag vill inte ta det steget och det är absolut inte för att jag är rädd. Jag är realistisk och jag känner inte så starkt som ni tror. Vi är sen länge ett avslutat kapitel och jag tänker inte riva upp gamla sår för att ni ser något vi inte ser.