Min vackra, vackra man. Jag önskar att du kunde hålla min hand nu. Bara ligga här bredvid och blåsa varm luft i min nacke. Säga allt det där fina. Allt det där som vi har i en liten ask, gömd under madrassen som vi inte riktigt vågar titta i för vad ska vi göra utav det? Är det som Ali säger..? "Älskar man kan man offra allt och det är något att satsa på". Jag är inte ledsen, jag är inte ensam, jag har inte ont. Jag är glad för din skull, lyckan som rusar inom mig när du ringer är obeskrivlig, det är kanske värt allt. Du i min. Just nu är du min och ingen hade gjort mig lyckligare. Du får gärna vara min ett bra tag till. Men jag vet inte varför jag känner den här rädslan. När jag tidigare pratat om kärlek så har jag alltid sagt att rädsla är den bästa känslan, den känsla som får allt att kännas så verkligt. Rädslan att förlora någon. Jag är inte längre rädd för att förlora dig. Jag ser hur du tittar på mig. Men vad händer om vi öppnar asken och det kommer ut en tsunami och det är jag som springer för mitt liv och lämnar ditt hjärta för att drunkna.

Läs inte in för mycket i det här. Du är min man. Bara min. Du har hela mitt hjärta. Jag är inte rädd för dig. Jag skulle offra allt för dig. Jag är rädd för förväntningar. För förändringar.