Han var det vackraste jag sett. Han var det mest underbara jag träffat. All värme och fjärilar som fyllde mig när jag träffade dig. Jag trodde aldrig att man kunde vara så lycklig, så länge, hela tiden. Hur du alltid fanns där. Hur du alltid fick mig att skratta. Hur du fixade saker när jag var stressad och bara ville slänga det i väggen. Hur du lagade mina köttbullar. Hur du överraskade mig när du inte fanns i samma stad. Hur du skjutsade mig på din skateboard och hur du höll dig kvar på mig pakethållare när jag köpt en ny cykel. Hur du lyssnade på mig i telefon när vi skulle sova. Hur du snurrade runt mig med ett gammalt danssteg du lärt dig när jag gjorde mig iordning och jag fick börja om igen. Hur du älskade mig. Du älskade mig som om jag var det vackraste som fanns, som om jag vore en liten skör fågelunge du varsamt tog hand om, som om något bättre aldrig skulle hända dig. Du fick mig att hålla huvudet högt och känna mig som världens bästa människa när jag hörde hur stolt du talade om mig.
Jag känner att jag inte kommer fram till någonting. Jag kan inte riktigt förklara mig. Det finns inga ord som kan beskriva oss. Bara jag ska behöva tänka på det får jag ont i hela kroppen och ångesten kryper sig fram. Hur kunde vi låta svek och alkohol komma imellan oss. Vi som sa oss vara så starka. Vi som aldrig skulle ta varandra för givet. Vi som trodde att vi skulle hålla i flera år. Jag vet inte om någon någonsin kommer se mig som du gör. Älska mig som du gör. Förstå mig precis som du gör.
Jag har alltid struntat i att vi kanske är olika. Du är min bästa vän. Min absolut största kärlek i livet. Jag kommer aldrig någonsin lämna dig. Det var äkta. Allt var äkta.