Ibland så vet jag inte varför jag pratar om dig som jag gör. Som om du är något tillfälligt. Som om jag faktiskt inte ens tycker speciellt mycket om dig. Som om jag sitter och väntar på något annat, något bättre. Som om jag är ensam och du var den första som ville kramas. Som om jag är jäkligt trött på allt drama och bara vill dra. Okej allvarligt jag hatar dramat.

Men du inte är annat än fantastisk! Och jag är mer än förälskad i dig. Om du lät mig så skulle jag visa upp dig för alla jag känner. Jag är så trött på alla åsikter. Du fyller det lilla tomrum som finns inom mig när jag känner mig så jävla ensam det erkänner jag. Men du får mig att bli alldeles pirrig och varm och hela jag blir eld och lågor. Just den där glimten i dina ögon när du ser mig, det tar allt. Den lilla sekunden är fanimej det vackraste som finns. Idag var jag flickvän. I några timmar. Jag var nog gladare och ljusare och underbarare än solen. Och ni fina människor som var det med mig. Sen skojade du bort det. Jag vet inte hur det blev med det. Men det kanske ska vara så nu. Pojkvän. Efter åtta månader. Vi får se. Fan vad vacker du är. Min vackra pojkvän.