Det gjorde ont i mig att höra dig säga sådär. Jag är jätte glad för din skull efter allt jag har sett och jag är samtidigt glad för min egen skull för det är det här jag så länge väntat på. Att du och jag ska kunna vara vänner, bästa vänner, på riktigt! 
Det är klart att jag viste att du skulle träffa någon där borta, du är ju du. Jag trodde bara inte att hon skulle förändra hela din syn på allt och vara "mer än en vän". Nu ligger det bara där, mitt framför näsan på mig. Det lät inte ens som om jag betydde lika mycket längre, bara en i mängden, någon du "kommit över"..
Men ändå håller du min hand, pussas och kramas och är väldigt du-och-jag-ig, så som vi trivs bäst! Jag kan inte förstå att efter så många år har jag fortfarande svårt att läsa dig ibland när du allt som oftast bara är tyst.

Nu har jag kommit till det där stadiet när jag känner total förvirring, helt tom men framförallt otroligt ensam. Förra sommaren hade jag någon vid min sida. Även fast han jobbade häcken av sig och vi spenderade långa perioder ifrån varandra så kände jag mig aldrig ensam. Vi har blivit väldigt nära vänner men nu är han i ett annat land på festival med våra vänner och jag skulle kunna sälja en arm bara för att få åka dit! Jag saknar honom och våra långa, knäppa, nadia-centrerade samtal. Nu håller jag tummarna så att han ringer så fort han kommer hem, med en grym plan!