Jag var så nära. Jag hade ena foten i bussen och var redo att gå på, nu var ju faktiskt en plats öppen. 74 personer stod på min ena sida och jublade "kom igen det blir kul!". På min andra sida stod min realistiska mor "Du kan inte åka iväg en hel helg och leva på andra" och jag vet ju att hon har rätt. Så här sitter jag, något deppig över att jag inte gick på. Jag älskar ju att vara spontan och jag hade faktiskt tänkt att kliva på bussen till 99%. Men ibland måste jag lyssna på mor min annars kan det bli väldigt fel. Jag kan inte rymma ifrån mina bekymer jag har här hemma och åka iväg och dansa bland snöiga berg och dalar. Nej jag ska lösa det här om jag så faktiskt ska sälja ett utav mina älskade par skor..