Jag sitter och tittar på gamla bilder på min dator och ja.. vad ska man säga? Jag undrar hur jag kunde vara så lycklig? Det kunde lika gärna stå i pannan på mig. Eller inte ens det hade nog behövts, det syns ändå.
Jag är inte olycklig, inte för fem öre. Men jag minns den där lyckan och den var annorlunda. Jag har inte hållit den i handen på länge men jag hoppas att den har vägarna förbi.
Jag har trott ett tag nu att det är någon som måste komma och lyfta upp mig och ta mig härifrån och få mig på andra tankar men jag tror faktiskt att jag måste ta mig igenom det här på egen hand.
Det är någonting som kliar och retar mig där bak och jag måste våga öppna den där lådan snart och ta hand om allting.

Ibland är jag arg på dig och ibland vill jag faktiskt döda dig när jag känner vilken smärta du har orsakat mig och hur otroligt jävla ont jag har! Jag önskar att jag kunde visa dig, på något sätt. Kanske om jag öppnar mitt bröst så ramlar all aska ut och då har jag sagt mitt och sluta tyck synd om dig själv. Det värsta är att jag skuldsätter mig själv ibland. Men innerst inne vet jag att jag bara har dig att skylla. Jag är inte perfekt jag är faktiskt riktigt jävla jobbig att leva med vissa dagar, men jag skulle för allt i världen aldrig handla på ditt sätt så be mig inte att förstå. Så var det värt det? Tragiskt nog var det det. Du är ändå den vackraste människa jag känner.



Den dagen jag så länge längtat efter var äntligen här, jag blev arton stora.
Alla som ligger mig varmt om hjärtat var där för att fira mig.
Jag kan ha varit stockholms vackraste tjej den kvällen i min svarta långklänning och fräkniga näsa.
Lyckligare kunde jag inte bli.