Du intalar mig att du älskar mig och du vet att det är ömsesidigt. Men vi vet att vi inte kommer vara mer än vänner, inte än, antagligen aldrig. Du säger att det är fel och jag säger att jag är rädd. Egentligen är jag inte rädd för dig, jag är rädd om dig.
Jag har länge funderat på om det finns någon där ute och vart han är i så fall. Jag vet att jag kommer bli kär igen, det finns det inga tvivel om. Frågan är om jag någonsin kommer bli så älskad igen? Kommer jag att bli så högt uppsatt och omsorgsfullt behandlad igen? Finns det någon som kommer att förstå mig så som du gör? och kommer jag någonsin att bli accepterad för den jag är?
För oss var det enkelt, vi hade längtat i åratal på att Vi skulle hända. Jag visste att du ville ha mig och du visste att jag inte skulle stoppa dig och vi skapade något så underbart och perfekt tillsammans. Jag är rädd att det, den känslan aldrig kommer tillbaka, jag är rädd för att bli nöjd och jag är rädd för att förlora dig.