idag var vi vid ågesta värmeverk med klassen för att göra samarbetsövningar med en brandman, dock var det bara 12 tjejer som kom vilket inte ens är hälften!
vi fick börja med att sätta oss i typ en aula och sen säga vilket djur vi tycker att vi är och det kom massa konstiga som kossa, iller och häst? jag själv sa katt, trött men vild, självsäker och sällskaplig. ganska bra beskrivning faktiskt. sen fick vi gå och sätta på oss brandmans kläder som vi hade då vi gjorde alla övningar. typ, stubben, när man ska stå så många som möjligt. repringen, alla ska komma igenom ringen på kortast tid, fönstret, få in tolv tjejer i ett fönster som satt 2 m upp, det var nog min favvo, super kul! sen var det massa fler.
vi åkte ju dit för att få lite bättre sammanhållning i klassen eftersom min lärare aldrig ger upp, jag fattar inte ens varför hon bryr sig..? men lite cred för man väl ge till henne. jag trodde inte att hon skulle lyckas eftersom vi faktiskt inte ens vill lära känna varandra men jag tycker nog att lite närmare kom vi allt.
jag och marine pratade också idag om det här med kärleken och hur man vet vem som är ens första och när hjärtat attackeras med nålar tillslut, eller till och med knivar! och jag förstår dig marine det gör jag verkligen. inget gör så fruktansvärt ont i själen och jag har nog aldrig varit så deprimerad eller osäker på mig själv som under den tiden. och det går inte att beskriva den där känslan alls. jag trodde på riktigt att jag skulle dö, bokstavligen talat inga överdrifter alls, som om jag höll på att torka ut, inte av tårar sånt fanns inte för mig då, utan bara torka ut som en svamp när den har legat på tork så ligger dom ihopskrynklade helt hårda och små. men de räcker inte att beskriva det så heller utan det är som en våg av känslor som bara åker runt runt runt i systemet och.. plågar! som om någon tar ett fast tag runt din magsäck (eller något) och bara klämmer och släpper inte vare sig du sover eller är på grönalund. dygnet runt i månader har man ont, inuti. det är verkligen helt omöjligt att beskriva, det här låter tillochmed lamt även fast jag menar vartenda ord. man måste nästan uppleva det själv för att förstå, fast jag önskar verkligen ingen, inte ens en människa jag grymt hatar, den sorgen.

sen det här med lydia. flytta till manhattan? det funkar inte. alla kanske tycker det låter super kul men jag ser inget roligt alls med det hela och du får ursäkta men jag kommer inte uppmuntra dig att åka. jag kan faktist inte tänka mig mitt liv med dig MASSOR av mil härifrån. nu har jag faktiskt haft dig hos mig i 6 år och jag tycker inte att det är en bra idé att sluta nu. nej fyfan tanken stör mig riktigt mycket att du bara ska swich and away till ett nytt land. vi har ju allt här, sverige försöker ju vara nya usa så mycket som möjligt och just nu kan du ju se det positiva i det, att du på något vis redan har det. nej om man får rösta är min röst NEJ! jag vill inte att du lämnar mig i detta kalla land.