det har gått ett tag nu sen jag skrev sist.. men jag har känt att om jag sätter mig och skriver här måste jag lämna några ord om farmor och jag har inte känt att jag haft den styrkan förens nu. fast när jag nu sitter här och skriver lurar jag mig själv, jag har inte alls den där styrkan. det gör ont och det känns i hela kroppen. gråter det gör jag, inte just nu men tårarna trängs fram åtminstonde varje dag och jag får tala om det här utan att det ska låta klychigt, min farmor har faktiskt dött!
tidigare har jag inte varit med om någon nära som dött förutom min farbror som gick bort i fjol. men det var lättare att acceptera då han inte tog hand om sig själv. men jag väntar fortfarande på att farmor ska komma hem från sjukhuset även fast jag vet långt där inne att det kommer inte att hända. men det känns inte som om jag fick ett riktigt farväl fast än jag viste att hon var sjuk och borde tänkt på varje möte som det sista.. vi satt iallafall hemma hos henne på juldagen och pratade om att jag skulle skjusa henne på rullatorn till vårdcentralen i bagis för att hämta hennes medicin vilket vi hade mycket roligt åt men hon ringde aldrig utan fick skjus av min faster istället. 10 dagar senare ringde pappa med beskedet. 10 dagar hade gått utan att jag ens gått ner och sagt hej, hon bor 20 m från min port! hela terminen hade jag kommit och hälsat på, lämnat blommor och åkt till sjukhus men hennes sista dagarna då var jag så egotrippad att jag glömde bort min sjuke farmor. men det är lätt att skylla sig själv när det igentligen inte tar en någon vart utan man grummlar bara på det i flera dar..
det går inte riktigt att förstå att man aldrig mer ska träffa någon så kär bara sådär som att banden klipps av vid sista andetaget. det som kommer vara absolut svårast nu är att man ska ärva massa saker, som jag tidigare har tyckt verkar kul men nu när man är i sitsen är det inte alls så kul som jag föreställt mig. man ska gå på begravning som jag kan tänka mig bli 17 000 gånger värre än farbror freddys. men värst av allt kommer nog vara att se andra människor flytta in i den lägenhet som en gång var din. men det tröstar att nu lider du inte mer och du får äntligen vara med din kära. all kärlek till dig!