På senare dagar har jag blivit väldigt hypokondrisk.. För det är faktiskt så, något måste vara jävligt fel på mig! De senaste två-tre veckorna har jag sovit ovanligt mycket. Visst jag har alltid haft ett ryckte för att vara sjusovare men nu sover jag ända in på kvällen om inte någon ruskar om mig eller mor kommer in och skriker att "Vet du HUR MYCKET klockan är?!?!". Det har varit dagar jag sovit till fyra-fem och hoppsan jag hade visst skola idag? Inte vaknat av väckarklockan och minns inte alls att jag hade en konversation med mor på morgnen.
Kjelle pratar om att jag vänt på dygnet och ja det kan visserligen vara sant då jag ofta ligger och stirrar i taket flera timmar innan john blund kommer och hälsar på. Fast jag vet inte.. det känns inte som det. Hela grejen att jag sover så länge och helt omöjligt kommer upp ur sängen har aldrig hänt mig förr och det känns ganska obehagligt, typ?
Jag ser säkert ut som en jäkla slaker, vad vet jag, men det är faktiskt inte så att jag inte pallar. Jag vill komma upp, jag vill gå till skolan, jag vill inte vara trött hela tiden och sova bort hela dagarna. Ja, jag ska nog ta mig en tripp till vårdcentralen, så får det bli!

Jag är ju också en sådan tjej som kan bli världens lyckligaste av materiella saker när man mår som man mår och det här är min nya kärlek, min nya kärlek som måste hittas, min nya kärlek som måste köpas, min nya kärlek som måste älskas!!