På ett sätt hatar jag att vänta, jag hatar att vara den där som har ett förhållande med en telefon, jag hatar att vara den som ni tycker synd om, den ni tror kommer att bli krossad, som ni ser som ett hopplöst fall. Jag hatar att du ibland får mig att tro att kanske har de rätt, att du faktiskt aldrig kommer våga hoppa. 
Om jag blir krossad och lämnad vid sidan av vägen så ska ni väl vara där. Då ska jag väl inte skämas för att jag hade fel. Då ska ni inte döma. Eller?
Jag vill vänta. Vet ni varför, för jag är förälskad i min A. Sådär så det blir varmt i hela kroppen och blodet rusar så snabbt att ibland känns det som om jag inte hänger med. Sådär så jag sitter och ler pinsamt för mig själv på bussen till jobbet. Sådär så att jag saknar honom precis när han går. Han gör mig så lycklig att jag väntar, väntar på att han ska välja mig. För det är jag värd. Han ser det, det vet jag. Men jag vet inte om han vågar.